att läsa mig
Det hände något i mig den där kvällen på Møllegade den 19 februari 2026. Ett sånt där ögonblick man förstår kommer bli ett minne medan det fortfarande pågår.
Något föll på plats inuti mig, utan att fråga om lov. Hjärtat visste innan huvudet hann med. Det slog inte hårdare, bara annorlunda. På ett sätt det aldrig gjort förut.
Och jag förstod, redan där och då, att du var speciell. Att du bar på något jag inte sett förut, inte känt förut.
Att du kanske var hon. Någon jag inte ville släppa taget om, innan jag ens hunnit hålla dig.
Nu, 44 dagar senare, är den känslan starkare än någonsin.
Jag har försökt förstå vad det är hos dig som gör att världen kännas lite större och lugnare på samma gång.
Det är svårt att sätta ord på det, men jag känner det i hela kroppen. Hur du ser på världen. Hur du rör dig genom den. Små saker, stora saker, allt däremellan. Hur du ser ut när du tänker på något. Hur du låter när du är trött men inte vill erkänna det. Hur du spelar med när jag berättar något du redan vet.
Men finast av allt är nog bara sättet du är, utan att försöka vara något annat. Hur du gör mig mer nyfiken på livet bara genom att finnas i det. Hur du får mig att vilja bli bättre, modigare, mer närvarande. Inte för att du ber om det, utan för att du inspirerar det i mig.
Och kanske är det där allt börjar och slutar för mig. Att allt känns så äkta med dig. Inga fasader. Bara Bobo. Bara kärlek.
För med dig behöver jag inte hålla något tillbaka. Jag är mig själv, fullt ut, på ett sätt som känns både enkelt och oväntat.
Som att ha hittat hem och samtidigt stå inför något helt nytt och vackert. Båda på en gång. Och jag vill inte vara utan det.
Det enda jag saknar just nu är att kunna vara nära dig. Räcka över något, se dig öppna det.
Men eftersom avståndet är större än jag önskar den här påsken kommer istället något annat.
Ett löfte.
Ett löfte om att aldrig ta dig för givet.
Att aldrig glömma att det jag har i dig är något sällsynt, dyrbart och unikt.
Att aldrig sluta lyssna, att aldrig sluta försöka förstå (även det du ibland inte säger).
Att påminna dig, om och om igen, hur vacker du är. Hur fantastisk du är. Hur klok du är. Inte för att du behöver höra det, utan för att det är sant, och för att du förtjänar att veta det.
Och för det jag ibland tänker, men inte alltid kan formulera kommer här även en spellista med 44 låtar som jag gillar, och som på ett eller annat sätt för tankarna till dig. Till det här. Till oss.
Så lyssna på den lite när du vill. Och kom ihåg att jag älskar dig.
Djupt. Och helhjärtat.
Din PG.
.png)
